Jag skrek på min son

Jag bara skrek på min son.

Jag skrek på honom på ett sätt som innebar att skrämma honom, tänkt att skaka honom till kärnan.

Jag skrek på honom på ett sätt som jag bara minns som skrek på en gång– det var oförglömlig.

Jag skrek åt honom ut ur frustration och ilska och ren desperation.

Jag skrek på ett sätt som om jag såg det som en outsider, jag skulle inte inte att döma, vad för slags mamma skriker på hennes avkomma som?

Jag skrek på ett sätt som jag aldrig vill ha igen.

Eftersom nu, han är drivande att sova och tänkte på min röst ekar i huvudet är att slita mig isär.

Och jag undrar vad för slags mamma jag är, att skrika på barnet som jag älskar med hela mitt väsen.

I kväll, det var inte den jag vill vara.

ADVERT

Dela med vänner
Tidigare artikel
Nästa artikel

Lägg till din kommentar